Vi reste dit för begravningen av min amma-farmor. Och väl där drabbades jag av insikten av hur mycket av min barndom som kan hämtas från Heiðarvegi 12 í Keflavík. I mina minnen finns allt från mjuka heltäckningsmattor till radion där afi-farfar, som dog för tio år sedan, lyssnade på väderrapporten. Starkast minns jag cigarrskrinet, med inskriptionen: tack till den som räddade oss i sjönöd.
Ammas begravning var vacker. Vi barnbarn bar blomsterkransarna framför kistan. Isländska traditioner som jag aldrig har sett förut: kistan bars ut till bilen, sedan ett långt begravningsbilfölje till den blåsiga kyrkogården nära släkthuset i Fuglavík.
Nu är kyrkogården en plats att minnas både amma och afi. Två vita kors. Nära Fuglavíks stenstränder och systrarna som ännu samlar ejderdun om somrarna. Pusselbitar från barndomen: det enorma sjöborreskelettet på husets ovanvåning och gräset, stenarna, havet.
Doften av svavel.
Vi reste hem på ett hav av moln. Med mig fick jag en miniräknare med hans namn på, "Magnus Bergmann", en påminnelse om arbetsrummet där vi kunde leka på golvet. Och en islandströja med hemmastickad sjal från amma, Pálmfríður Albertsdóttir Bergmann.
Och jag kände mig något mer isländsk.
Amma, afi, Kajsa och jag