Kakao

Jag har precis bakat en kladdkaka. Tanken var att skämma bort mig själv inför sammandraget av Oscarsgalan senare ikväll (mycket glamour i dag). Men till min stora besvikelse upptäckte jag att kakaon vi köpt var väldigt blek, och ja: kakan blev blek. Man kunde kanske hällt i dubbelt så mycket kakao som jag gjorde, men så långt tänkte jag inte. Så. North & Souths "El Ceibo"-kakao är ingen hit, sorry Bolivia. Jag kan däremot tipsa om Divines "Cocoa", herregud, i Ghana kan man göra kakao! Supergott. Urtekrams är också god.

Prinsessbröllop!

Som övertygad republikan, med emfas, är det svårt att erkänna. Men:

Jag tycker att det är sjukt underhållande med prinsessbröllop!

Alla dessa protokoll som ska följas, alla traditioner, den bländande medieupphetsningen, hur vi med ens kastas tillbaka till 1800-talet bara för att den berörda hade en släkting som för nästan 200 år sedan kom till Sverige för att, av en slump mer eller mindre, överta tronföljden.

Allt det här, med kungafamilj och monarki, blir själva kronan på verket (sorry), the icing on the cake, och allt följer på det här: Att vi faktiskt inte alla har lika möjligheter, trots vad alla sagt under uppväxten.

Det blir särskilt tydligt för familjen Bernadotte, men det förekommer ju över allt. Det räcker att vistas lite i studentlivet. Jag skulle gärna se lite statistik på vad jurist- och läkarstudenternas föräldrar jobbar med. Seriöst. Statschef är inte det enda yrke som ärvs.

Det hindrar mig inte från att tycka att hela den här cirkusen är väldigt underhållande och mycket romantisk. Det borde jag få tycka, jag har ju trots allt betalat för det.

***

Apropå medielogik: Jag kan föreställa mig pulsen på redaktionerna i dag. Jag älskar det där med TT-flash och hur hela dagens planering kastas omkull. Troligtvis hade de redan bröllopsbilagan färdig. Troligtvis hade de redan artikeln om Daniel från Ockelbo i byrålådan.

Jag har då aldrig jobbat på en större, traditionell, nyhetsredaktion, men jag har jobbat på lokaltidningar, och jag gjorde det när Ingmar Bergman dog. Det var spännande med extramöte. Då var målet att finna en lokal prägel, and I can't help but wonder... kan de hitta en sådan nu? Tveksamt. Kristianstad ligger långt från Ockelbo.

Ironiskt

Det är som att återfå rösten utan att ha någon att prata med. Insikten får mig att leta upp Alanis Morrissette på Spotify, it's a black fly in your Chardonnay.

Sina nackdelar har det, det här med att jobba hemifrån.

Stum

I dag kan jag bara prata med stor ansträngning. Jag häller i mig varma drycker och försöker hålla tyst, vilket är svårare gjort än (inte) sagt.

Redan i fredags kväll var det fara på taket, jag hade kvällen innan trotsat förkylningen och hållit introduktionspasset till min studiecirkel. Jag var därför orolig för att lördagens intensivkurs skulle behöva ställas in. Trots en rasslig röst begav jag mig in till Malmö igår morse, det gick bra, det var härligt och efteråt köpte jag och Calle kryddiga vegkorvar på Astrid & Apornas.

Vilade under dagen (framför veckans repriser av "Vem vet mest", my guilty pleasure) och på kvällen var det dags för konsert på Mejeriet, min födelsedagspresent från C. Snöstorm på vägen dit, en halvtimmes kö i snökaos, mellanspel med rökmaskiner och snöstorm på vägen hem. Allt det där, kombinerat med förmiddagens föreläsande, har effektivt dödat min röst.

C. tar chansen och lägger ut texten om det amerikanska elektorsystemet och skidskytte. Alla mina smarta oneliners som jag vill lägga till diskussionen, eller försök att byta ämne, försvinner rakt ut i tomma intet.

Så. Seriöst. Ge mig min röst tillbaka!

Åter på jobbet

I dag har jag lärt mig massor om ADHD och Aspergers, men också försonat mig med mitt val av yrke: journalist. Förlikat mig och försonat mig, för herregud: vad FANTASTISKT det är att få samtala och ställa frågor om allt som man är nyfiken på. För nyfiken, det är jag. Little Miss Curious-tshirten hänger i garderoben.

Efter det cyklade jag vidare (väl medveten om att jag borde tagit bussen, dock ordentligt påpälsad med värsta rosa understället) och hälsade på Sensus. Där fick jag en deltagarlista till cirkeln jag ska hålla och lite annan praktisk information. Vad fint, jag ser fram emot det, en härlig liten grupp och vi ska prata om Rättvisemärkt i sex veckor varje torsdag. Det ska bli kul!

I övrigt kollar jag min mejlbox varje minut men det gör ingen skillnad - vissa svar får man ändå inte. Typiskt.

Dagens låt: Melpo Mene - Hello Benjamin (bara för att jag är back on track med att upptäcka musik igen, jag har inte upptäckt så mycket ny musik sedan E. slutade skicka blandband till mig, och well, jag slutade använda min kassettbandspelare).

På tal om tv-repriser:

"I wonder what would happen if we all started randomly going nonlinear like the show's characters. What would happen if our personalities became divorced from cause and effect?"

Författare?
Bok?
Tv-serie?

Varning för självömkan

Jag är för otålig för att vara sjuk. Seriously. Febern gick över på en dag och det är förvisso snabbt för att vara influensa, men då vill jag att det ska fortsätta så. När jag nu är inne på dag två utan feber tycker jag att jag är frisk, och börjar därför planera veckans två utbildningstillfällen som jag ska hålla (ambassadörsutbildning på torsdag kl. 18, intensivkurs på lördag kl. 10). Det har gått bra under dagen, jag är nästan klar, men nu är jag så sanslöst trött. Matt i hela kroppen.

Att hänga upp lakan för att stänga ute det fantastiska solskenet för att istället kunna titta på televisionen drog musten ur mig. Och ja, troligtvis arbetsdagen också. För att inte tala om turen till postrummet (en Samtid, en tidning från Coop Medmera, när ska jag få min VanityFair?!).

Eftersom jag är hypokondriker with a reason googlar jag fram: "Efter att ha haft influensa är man ofta trött ett par veckor." Ett par veckor! My, oh my.

Ett sådant mellanland, antingen är man väl sjuk eller så är man väl frisk? Nu är jag för frisk för att kolla på tv men för sjuk för att gå ut. Det här varken eller-tillståndet gör ingen glad.

Nej, jag orkar inte ens blogga. Dags att vila en stund.

Feberyrade

Däckad i influensa har jag möjlighet att förkovra mig i televisionens underbara värld. Nyss såg jag Cityakuten med ingen mindre än Ewan McGregor som skotsk gisslantagare, och där fick vi även se Abbys föregångare, nurse Hathaway, ge ytterligare ett ansikte åt Stockholmssyndromet. Sweet.

Åttan fortsätter med Amelia Adamo, jag minns när jag tillbringade några sommardagar i Skillinge med urinvägsinfektion och hennes M-Magasin, men inledningen får mig att zappa, för Amelia säger då: "finns den lyckliga singeln, eller är den som myten om den lyckliga horan?" I say what?! My oh my, jag tänker på vad Sara Stridsberg skrev när hon signerade min Drömfakulteten: "alla gifta kvinnor är prostituerade." Jag måste väl säga att jag inte skriver under liknelser som dessa, vare sig vad gäller singlar eller gifta. Provokation för provokationens skull är ganska tröttsamt.

Tyck dock inte synd om mig för min influensa - mitt immunförsvar måste vara fantastisk, för jag mår redan bättre. Även om jag blev helt utmattad av att gå till postrummet, och även om gårdagen var horribel gick febern ned redan natten till i dag. 24 timmars-influensa är det bästa. Inte minst för att man (=jag) som egenföretagare visst har tre karensdagar, och inte direkt tjänat ihop tillräckligt för att få någon summa att tala om.

Herregud, vilken djungel.

The Office

Som egenföretagare får jag direktadresserad reklam om kontorsmaterial. Ja, det är lika spännande som det låter. De skulle se mitt kontor, liksom, finns inte direkt plats för skrivbordsstolar och lamineringsmaskiner.

Ibland, ytterst sällan, men ibland, som nu, öppnar jag katalogen. Vad ser jag då?

Jo. Det bästa jag sett på länge: en batteridriven elhäftare, köp två, betala för en. Jag har en häftare, men då TVINGAS jag använda ren råstyrka för att häfta ihop mina papper. Stackars mig. Hur gör ni? (Det här påminner mig om den eldrivna tavelsuddaren som M. berättade om, oh my.)

Eftersom det var ett så fint erbjudande ska jag nog ta och köpa två, en till mig och en till Calle. Då får vi dessutom en exklusiv stålpenna med på köpet, dessutom fraktfritt.

Wow.

Bokstavsgnäll

Varför är det så att de texter som är absolut lättast att skriva, som rinner över tangentbordet som vatten, också är de bästa? Och de texter som är absolut svårast och tråkigast att skriva också blir de sämsta? Jag får inte ihop det... Det är orättvist. Det borde kallas något i stil med Murphy's lag.

Det känns inte ett dugg romantiskt här i min skrivarlya.


Därför en favorit i repris:

”Det pratas en hel del nu för tiden om att bara arbeta en halvtimme om dagen och så skulle allt arbete i världen bli gjort. Tja, jag har ju aldrig kunnat skriva mycket mer än en halvtimme om dagen. Om man skriver en halvtimme om dagen blir det en massa skrivet med åren. Sannerligen hela dagen väntar man på att få skriva den där halvtimmen om dagen. ”

-Gertrude Stein

mikroblogg:

Lyssnar på Tiny Dancer på Spotify och är väldigt nöjd med livet.

Idag.

Praktiserande frilansjournalist

Läs min artikel i Sydsvenskan i dag:
http://sydsvenskan.se/kultur/article410525/Ratt-blod-for-jobbet.html.

Alternativt Sydsvenskan Kultur, s.5.

B-delen.

Spara & Slösa

Är inte världen fantastisk när amerikanska hemmafruar sitter på Oprah och berättar om sina bästa spartips: byt soffa med din vän istället för att köpa ny, koka din egen sylt och dra ut alla kontakter när apparaten inte används.

Man undrar såklart varför inte männen är med och byter soffror, kokar sylt och dra ut alla kontakter, men Rom byggdes väl inte på en dag.

Så ändå. Sköna nya värld!

Utrop

Recidiv-såpan fortsätter. Dagligen klickar sig landstingsanställda in på min blogg för att leta reda på vad recidiv är, men den senaste recidivbesökaren är nästan min favorit: Regeringskansliet.

För övrigt läser jag Andri Snaer Magnasons "Dreamland" och anser att byggandet av aluminiumfabriker på Island är en dålig idé.

Tung industri är alltid en dålig idé.