Milano

Jag höll ihop - mycket tack vare ett envist sinnelag och en massa Ipren. Däremellan nästan missat flyg, enorm katedral, shopping av italienska solglasögon från 1970-talet, kitschiga musmattor från ett kyligt stopp vid Comosjön (där George Clooney enligt ryktet ska bo), bar med inte särskilt skönsjungande och jonglerande bartender, tiotusentals steg, massa pasta och pizza, och jag insåg att jag är lika förtjust i Italien nu som jag blev under tågluffen, och när vi åkte lokaltåg till Varenna och Comosjön fick jag en hastig flashback, även om det nu var april och något kyligare i luften. Jag gillar tåg.

Om jag ska sjunka ned i något av det ovan tänker jag på hur vi fick springa till gaten ("Closing") fastän vi var på plats nästan två timmar innan avgång. (Vi anvisades till en kö som de sedan menade var ett påhitt, hamnade sist i en annan kö, checkades in sist av alla tio minuter innan flyget skulle lyfta, fick springa genom säkerhetskontrollen. Väl framme vid gaten var den klockrena kommentaren: "Ni ska vara här trettio minuter innan avgång.") Jag gillar inte flyg. (Även om det är fantastiskt att flyga över Alperna i solskenet.)

En annan detalj jag blev förtjust i är mina solglasögon, mina magiska solglasögon, som ropade på mig från en hylla på SuperflyVintage, vid Navigli. Ett gammalt lager från 1970-talet, därav: gammalt, men inte använt. Perfekt för mig sett till mina udda fobier (klarar egentligen inte av second hand, det är en lång historia). På tok för dyra. På tok för oumbärliga.

Nu hoppas jag på sol i ögonen hela våren.

Nu, nu, nu.