Deklarera

Fattig & lycklig och nästan klar med deklarationen. Jag började med tanken på att det skulle gå kvickt som attan - jobbade ju inte riktigt heltid med företaget förra året - men efter ett tag insåg jag att uttag och moms och periodiseringsfonder var lite för mycket vatten över mitt huvud. Eller ja, det senare berör mig inte. Just nu har jag fastnat på rutan om momspliktiga inköp där köparen är skatteskyldig, eftersom jag så vitt jag vet inte betalade moms på mina 354:-. Hoppas att Skatteverket hinner svara mig innan deadline. Mig och tusentals andra.

Eftersom det snart är långhelg insåg jag under dagen att det skulle bli svårt att sälja in något i veckan. Får istället fila på nya idéer fram till ledigheten. Och deklarera, som sagt.
Och läsa magasinen som C. drog med sig hem till mig från det underbara landet i väst.

För övrigt öppnade jag i dag kuvertet från universitetet, FÅR EJ VIKAS. Det var mina två examina, en Master of Arts utfärdad den 2 april och en Bachelor of Arts utfärdad den 3 april 2009.

Eller som jag föredrar att kalla mig:

Master of Procrastination.

På något sätt känns det ändå sorgligt att den delen av mitt liv är över.

Och jag är sugen på examensfest, igen.

Nu är det ju på riktigt! Så vänta bara.

Saknad

Hemma från en fantastiskt trevlig fest på Ulrikedal. Ett par glas vin, buffé och god tårta. Kökshäng och en känsla av att finna sin plats i en alldeles för stor och pösig keps. (Hatt-tema var ämnet för kvällen.)

Samtidigt också ett berg av oliver på tallriken, som för att påminna mig om att C. är i Denver och inte hos mig. "We started a conversation five years ago, and we're still talking."


PS. Håll utkik i Sydsvenskan i morgon, eller redan nu på webben: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article428359/Ny-demokrati.html

Personlighetstest

Hemma från kvalfinal i poetry slam. Fel dikt vann.

Jag är kluven till poetry slam, ibland kan det verkligen beröra, men då måste jag först komma förbi att alla alltid pratar i samma tempo, en slags poetry slam-dialekt som jag har lite svårt för.

I alla fall. Min vecka som gräsänka har hittills varit allt annat än stillsam:

Pax stukade tassen, jag fick ont i axeln, jag fick inte ett jobb, jag fick ett annat jobb, stafettfikade, sålde en krönika till min favoritkultursida, bestämde mig för en mål och en riktning, gjorde ett personlighetstest, upptäckte att jag var en gul visionär.

Ja, det där sista skulle jag vilja fördjupa mig alldeles särskilt i. Genom nätverket (för unga kvinnliga företagare inom hållbar utveckling, puh) jag är med i har jag fått en gratis profilanalys. Jag var där i morse och kom verkligen bra överens med mannen som gjorde testet, och i efterhand upptäckte vi att vi båda är på samma punkt, det vill säga:

Gul (Inspiratör):
"Social, optimistiskt och levnadsglad. Vill gärna ha många bollar i luften, harmoniska kontakter och härliga upplevelser."

Man har en grundtyp och en anpassad typ, och det intressanta är att jag inte anpassar mig särskilt mycket utan håller mig nära min grundtyp. Min grundtyp är högst på det gula, annars är de andra färgerna lika höga med undantag för grönt som är något högre. Min anpassade typ är lika mycket av ALLA färger, det vill säga: jag vill göra allt, samtidigt. Med ett undantag - jag trycker då ned det gula: det kreativa, det visionära, det som tillåter långa fikor och ett rörigt arbetsbord. Förutom den här veckan då, och förutom hur det kommer att bli. I fortsättningen.

Jag gillar att vara gul. Hoppas att det stämmer. För jag menar, vem vill inte beskrivas som: entusiastisk, charmig, övertygande, utåtriktad, inspirerande och optimistisk (och well, framfusig, talför, orealistisk, alltför optimistisk...)?

Vilken färg tror du att du är?

Brottet

I dag hejdade jag en ficktjuv på biblioteket. Och fick lite mitt förtroende för världen, och tidningsrummet, raserat. Det var intressant, jag såg hur han lutade sig fram och kikade på vilka tidningar som fanns, samtidigt som han gungade fram och tillbaka och liksom kände efter i fickan på jackan som hängde på stolen. Jag lät honom gunga fram och tillbaka ett tag innan jag kände mig säker på min sak, och sa sedan URSÄKTA. Han hann inte ta något. Strax därefter kom en kille fram och berättade att han blivit bestulen av samma person ett år tidigare. Det kändes bra, som en bekräftelse om att jag hade sett och agerat rätt. Pratade med en bibliotekarie och det visade sig att någon annan precis blivit bestulen en stund tidigare.

Jag tycker att man SKA kunna lämna sin jacka eller väska obevakad när man läser sin tidning.

I kväll berättade även min granne att han blivit utsatt för ett bedrägeriförsök, typ stulen identitet, och han satte det i samband med att vi inte längre har brevinkast utan postrum. Han rekommenderade därför lås på postfacket. Trots att jag alltid tyckt att de som har lås på facket är övernitiska. Dörren till postrummet är låst, liksom.

Jag tycker att man borde få ha sina brev i fred.

Annars: glassfika med J. trots regn, mysig Arimanfika med I.

På vägen hem hämtade jag upp "Byt namn" på UB, får se om jag lär mig något vettigt.

Dessutom har jag kokat linssoppa som räcker hela veckan.

Så himla clever. Så slipper jag laga mat tills matlagaren kommer hem. Yeay.

En dag bland andra

En dag i kollektivtrafikens tecken.

Först: Öresundståg till Kristianstad tur och retur. För intervju och orelaterad flashback till sommaren jag jobbade på Kristianstadsbladet. Det var fint att gå förbi restaurangen som jag skrev om inför att de skulle öppna, och se att den fortfarande stod kvar. Med sitt grottliknande tak och väggar. Nostalgi, blir aldrig gammalt.

Sedan: Regionbuss till Rolsberga, där mormors granne var vänlig nog att hämta upp mig och ge mig skjuts till mormors hus i Snogeröd. Hos mormor åt vi rulltårta och gräddbullar. Satte spaden i marken och grävde upp gräslök och smultron till balkongen. Matade nykläckta kycklingar, såg träden med deras knoppar...

Jag trodde inte jag skulle säga det här, men jag kan verkligen förstå den som väljer att bo på landet. Stillheten, till och med i luften. Det behövde både jag och stressmagen.

Och bussen dit, årstider från 171:ans kaos. Till och med chauffören var myspys. Han vinkade med hela armen mot en mötande busschaufför, till bakgrund av Dolly Partons Jolene. Utanför fönstret vindkraftverk och fält.

Ständigt dessa älskade skånska vyer.

Joyce Carol Oates dissar min generation...

...när hon citeras i en väldigt intressant essä i DN ("IT-stress tar över ditt liv"):

"Dagens unga, som tittar på tv, lyssnar på musik och träffar en massa människor hela tiden, kan inte skriva eller skapa för de har ingen tid att reflektera, menar hon. 'Men de är antagligen för upptagna för att sakna det', tillägger hon."

If you can think, you can write.

För övrigt kan det tilläggas att Oates skriver sina böcker, i tanken, när hon dammsuger. Gud, vilken kvinna. Men hon hade kanske behövt titta lite på tv, lyssna på musik och träffa massa människor ibland.

Läs essän, den är intressant, även om den inte tillför jättemycket nytt om vår stressade generation.

Flaskpost

Herregud, var tar livet och tiden vägen? Klockan är redan halv sex och det börjar bli dags för mig att laga mat. Jag har en känsla av att jag kommer äta ganska fattigt utan C. Det är trots allt han som står för matupplevelserna. Jag står mer för den delen som handlar om att fylla en tom mage, helst med pannkakor.

Eftersom C. inte är hemma är det klart att världen ville trilskas extra mycket med mig i dag. Världen blandade högt och lågt, jag har både hoppat högt av lycka i dag och känt den där välkända oron i magen. Det är för mycket som skakar, även utan Richterskala.

Samtidigt har alla trädens blommor slagit ut under natten.

Ömsom play, ömsom paus.

***

How Time, not like a clock's hands that circle the hours forever, runs in one direction only. Like a river, or an arrow. The trajectory of a bullet.
- Joyce Carol Oates

Announcement

Jag har blivit med ny blogg! Men jag tänker, troligtvis, fortsätta skriva även här. Mitt nya bloggverktyg är främst tänkt att göra det smidigt för mig att lägga upp publicerade texter på nätet. Eftersom jag tyckte det var tråkigt att bara NE-prenumeranter kunde läsa min Islandstext har jag till exempel precis lagt upp den på den nya bloggen. Läs här.

Annars: gräsänka.
Nu: Iväg mot stan för lunch på Govindas.

There is time for work. And time for love.

Hemma från påsk i Skillinge. I morgon blir det jobb. Jag älskar verkligen att arbeta, men välförtjänta pauser i april (först Milano, sedan Skillinge) har fått mig att trappa ned och trappa av, for better and for worse. Hur trycker man på play igen? Det får gå, men jag är den enda som ger mig själv morot och piska.

Tills dess har dagen varit en måndag som känns som en söndag. Latte till frukost tack vare C:s tidiga 26-årspresent, en kaffepress, och till detta: VanityFair, jag läste majnumret (om Gisele, Theodore Roosevelt och nationalparkerna, Arthur Ochs Sulzberger Jr., och hans New York Times på väg ned ihop med alla andra dagstidningar - "The Internet has taken away far more advertising than it has given.") och C. läste aprilnumret (om pirater i Somalia, och svindlare - Bernie Madoff). Sweet times. Men jag gillar inte ens kaffe, än. Snart så, men bara på söndagar.

På omslaget till VanityFair, no.585, så också dagens favoritcitat: "There is time for work. And time for love. That leaves no other time" - Coco Chanel.


Innan sovdags, Happy Planet Index (mäter välmående och ecological footprint, dvs. hur ens handlingar påverkar vårt jordklot). Det där om mitt välmående är väl knappast intressant för någon mer än mig själv, men jag tycker att ecological footprint är ganska intressant. Därför, copy and paste:

"Your ecological footprint is 2.15 global hectares, or 1.19 planets. You are using between one and one and a half times your share of the planet's resources. If you are living in a developed country like the UK, this is no mean feat - the UK average is 5.4 g ha. Your footprint is below average for industrialised countries, typical instead of people in many middle income countries such as Costa Rica. The world average is 2.2 g ha. Given the infrastructure and society you live in, knocking a few more deci-hectares of your footprint is, we know, very tricky.

It's a hard truth to swallow, but flying has a terrible impact on the environment, and just one return flight from London to Athens adds 0.77 g ha to your footprint – almost half your fair share for the entire year. Flying to Sydney and back you're already polluted as much as most British people do over an entire year."

You:	2.15
Average:	4.01

Kan säga att min vegetariska kosthållning och mina studentlika konsumtionsmönster brukar rädda mig när det kommer till "ecological footprint". Min weekendresa till Milano hade väl snarare motsatt effekt.

Jag försöker bli bättre. Jag gillar ju inte ens att flyga.

Hur stort är ditt fotsteg?

Paus och lessness

Det är vår i luften. Read and rewrite. Eller vad sägs om det här: "När jag blir stor vill jag bli forskare och kulturskribent!" (Skunkdagbok 04-05-01). Vissa dagar ambition på det ena, andra dagar check på det andra.

Eller om jag får tillåtas citera Coupland, den gamla räven: "lessness: a philosophy whereby one reconciles oneself with diminishing expectations of material wealth: 'I've given up wanting to make a killing or be a bigshot. I just want to find happiness and maybe open up a little roadside cafe in Idaho''"

Så tänker jag på ordet statusproletär: den som skriver i fina tidningar för låga arvoden. Som jag förstått det, utan egen erfarenhet, är SvD ett klassiskt exempel. Lessness?

Senast i dag fick jag ett erbjudande om gratisarbete - inte journalistiskt, mer åt Fairtradehållet. Frågan är då om hur mycket statusproletär man är. Ganska mycket, tror jag.

Ett annat, mer journalistiskt uppdrag, tangerar även det min smärtgräns, jag anar att Journalistförbundet skulle rasa. Ett skambud. Tacka ja eller nej? Egentligen vill jag alltid ha en krona per tecken. Minst. Det handlar ju inte bara om mig - det handlar ju om en hel yrkeskår och om mitt och allas vårt motstånd mot arvodesdumpning. Det finns ju trots allt frilansrekommendationer.

Dessutom. Har man en gång sett ett schyst arvode rinna in på plusgirot (tack, dagstidningarna!) är det svårt att halvera. Väldigt svårt. Samtidigt kan man ju tala om alternativkostnad - om man ändå inte fått något annat uppdrag den veckan, kan man ju lika gärna ta det lågavlönade? Men. Principerna då?

Fast vem vill vara fattig med bara principer på banken.

Frilansgrubbel.

Och nu. Nu ska jag fortsätta läsa min barndomsidol Peter Singer och hans klassiker "Djurens frigörelse". Jag har inte vågat öppna den sedan den fick mig att sluta äta fisk för många år sedan, inte heller sedan jag hade högläsning om djurförsök för C (det var den och SCUM Manifest). Med risk för att det inte blir någon påsklax för mig i år... så ger jag den en ny chans. Den är lovande. Än så länge.

Sedan påsk i Skillinge.

Och på måndag kommer jag att trycka på play igen och säga så här:

SPRING CLEANING
STARTS WITH FRESH AIR IN YOUR HEAD - LOESJE

Milano

Jag höll ihop - mycket tack vare ett envist sinnelag och en massa Ipren. Däremellan nästan missat flyg, enorm katedral, shopping av italienska solglasögon från 1970-talet, kitschiga musmattor från ett kyligt stopp vid Comosjön (där George Clooney enligt ryktet ska bo), bar med inte särskilt skönsjungande och jonglerande bartender, tiotusentals steg, massa pasta och pizza, och jag insåg att jag är lika förtjust i Italien nu som jag blev under tågluffen, och när vi åkte lokaltåg till Varenna och Comosjön fick jag en hastig flashback, även om det nu var april och något kyligare i luften. Jag gillar tåg.

Om jag ska sjunka ned i något av det ovan tänker jag på hur vi fick springa till gaten ("Closing") fastän vi var på plats nästan två timmar innan avgång. (Vi anvisades till en kö som de sedan menade var ett påhitt, hamnade sist i en annan kö, checkades in sist av alla tio minuter innan flyget skulle lyfta, fick springa genom säkerhetskontrollen. Väl framme vid gaten var den klockrena kommentaren: "Ni ska vara här trettio minuter innan avgång.") Jag gillar inte flyg. (Även om det är fantastiskt att flyga över Alperna i solskenet.)

En annan detalj jag blev förtjust i är mina solglasögon, mina magiska solglasögon, som ropade på mig från en hylla på SuperflyVintage, vid Navigli. Ett gammalt lager från 1970-talet, därav: gammalt, men inte använt. Perfekt för mig sett till mina udda fobier (klarar egentligen inte av second hand, det är en lång historia). På tok för dyra. På tok för oumbärliga.

Nu hoppas jag på sol i ögonen hela våren.

Nu, nu, nu.