Rädd att flyga

I morgon flyger vi till Milano. Jag trotsar nypåfunnen flygrädsla och klimatångest. Har knappt hunnit tänka på det. För mycket idéer, kulturskriverier, fakturor, sjuka och liv. I dag var jag på vårdcentralen. Alldeles för ont. Provet visade ingenting. Syns inte, finns inte, sa vildvittrorna. Och så sa också min läkare för dagen. Sådant där som att undersöka eller lyssna på patienter är överskattat.
L Y S S N A being the key word. Hoppas jag håller ihop i Milano. Hoppas.

Jag har druckit tre liter citronvatten.

Igår skulle jag träffat mormor men jag fick ställa in på grund av en telefonintervju. Hon hade handlat linser för att bjuda mig på linssoppa. Ibland får man dåligt samvete. Eftersom jag vet att mormor är en trogen bloggläsare säger jag: jag kommer snart, på riktigt, och jag kan rensa bland ogräset. Om det behövs. För tid har man inte utan tid tar man.

Nu tar jag därför tid till att packa, diska, dricka ännu mer citronvatten och lyssna på Tiny Dancer och andra favoriter i min "Fina låtar"-playlist på Spotify.

Vi ses på söndag.

Parentes

Min lillasyster gör storasyster sjukt stolt med sanslösa videoskills, titta på hennes film om Earth Hour på Sydsvenskan.se.

Samtidigt i Lund: Städsöndag med förlorad vintertimme, solsken och vår ute, snart middag med en vän, pressen sätts åt sidan.

I morgon, måndag. Har två reportage att slutföra innan vi åker till Milano på onsdag. Weekendresan ligger så rätt i tiden, om än inte i plånboken och miljötänket. Jag behöver semester, behöver rensa tankarna och ladda om. Tabula Rasa, om jag ska komma på några nya idéer, och idéer behöver jag ju, annars får jag inga pengar till hyran, så behöver jag komma bort och hitta nytt.

Sedan direkt vid hemkomst kastas jag in i nytt reportage som ska göras, livet gör sig återigen påmint, sedan påsk i Skillinge. Med ny månad börjar man om igen. Februari gick över förväntan, mars helt okej, hur klarar jag mig i april? Man får bara kasta sig in och se efter.

Sveriges smartaste twentysomething

Jag trillade över ett uppslagsord i dag på NE. På förstasidan finns en stor blandning av ord, och jag klickade på Blaise Pascal eftersom jag tyckte det var konstigt att författarna till Tvillingarna-böckerna (obs, Francine Pascal) förärats med ett uppslagsord. Någonstans där inne hade jag också för mig att det kunde vara någon gammal gubbe (försöker återupprätta min heder här va). It was!

Pascal, matematiker, fysiker och religionsfilosof (vilken renässansmänniska!), var bland annat med och la grunden för sannolikhetsteorin, och han var även mannen bakom detta argument:

"Vi kan inte veta om Gud existerar eller inte, men eftersom fördelarna av det positiva antagandet är så ofantligt stora jämfört med de nackdelar som skulle följa om vi har fel bör vi anta att Gud existerar."

På 2000-talet uttrycker vi oss istället såhär: Better safe than sorry.

En bra dag.

I dag har jag:
1) Köpt biljetter till Oates i Stockholm i juli (vid biljettsläppet 00:01, yes, I'm a diehard).
2) Åkt in till Malmö kl 08:13 och mött våren.
3) Hållit ambassadörsutbildning för en trevlig organisation hela dagen, underbart att diskutera med insatta och intresserade personer. I love talkin' Fairtrade!
4) Kirrat, ja, det ordvalet fungerar, ännu en text till min egen kultursidefavorit.
5) Fått en bankgiro-utbetalningslapp på drygt 6 000:-, adresserat till mitt namn och mitt postnummer, inget annat, så tack Posten!

Eftersom jag igår utsattes för inte mindre än fyra nålstick i mina två armar (welcome to the world of svårstucken) tycker jag att det är poetisk rättvisa att idag var en bra dag. Good karma.

Det är en lyx att få jobba såhär. Ja, jag inser det.

Ja, jag kommer att planera om min semester.

T, vill du följa med?

***

Det finns ingen som Oates.

En liten frilansrapport

I dag har jag skickat iväg en faktura och bokfört. Just nu väntar jag på att pengarna från flera obetalda fakturor ska komma in, och den första betalningen är väntad först på lördag (fredag blir det kanske då). Det känns som att jag jobbade hårt i februari och därför har råd att vara lite slapp i mars. Eller göra det där jag inte hann i februari: leta rätt på nya uppdragsgivare och boka in föreläsningar. Och framför allt: idéstorma! Typ läsa mina utländska magasin och se vad jag hittar. Jag behöver lite input. Jag borde gå ut på stan och fika och prata och hitta på saker att skriva om. Läsa böcker som inte getts ut här ännu. Leta upp obskyra tidskrifter. Etc.

Här kan ni läsa det senaste jag skrivit, "Schysta bananer i rekordförsök" på Nätverket Rättvis handels webbportal, där jag numera också sitter i redaktionsrådet.

Dagen började med stressmage, lite panik över att kalendern för veckan ser så obokad ut, lite oro för all väntan, men fortsatte med positiva besked och ogrumlad lycka. Omväxlande frilansliv!

Eller ogrumlad lycka, lite grummel ändå, syster ringde och var ledsen över att farbror G.:s ek hade huggits ned. En fantastiskt stor och vacker ek som i hela mitt liv och lite till stått bredvid barndomshemmet.

Vinter kommer att bli till grönskande vår utan farbror G.:s ek.

Jag säger som min syster:

Det var på den man såg årstiderna.

Schack matt, kungen

Igår var jag på möte om Fairtradeföreläsning i maj och i dag publicerades min krönika om schackdamen i Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/kultur/article417105/Dags-att-utmana-kungen.html. Livet som frilansare är i sanning omväxlande!

Och pinsamt ibland. Som i dag när min uppdragsgivare upptäckte att min artikel, som skulle vara på en sida, var på 14 olika sidor. How come? Jo, arbetsmaterialet, research, formuleringar som kasserats, allt det där följde på 13 sidor efter den ursprungliga artikeln på en sida. Herregud. Om man kunde sjunka genom golvet.

Jag har en lapp i min kalender:
"Tror du att dagens unga kvinnor är bättre på att begära högre län för sitt arbete än tidigare generationer?"

Det är min pepp inför förhandlandet. För till skillnad från anställda som löneförhandlar en gång om året, förhandlar jag flera gånger i månaden. Jag känner att jag kommer att gå stärkt ur det här. Det kommer vara en nyttig erfarenhet inför det första riktiga jobbet. Inte längre säger jag "javisst" när någon ger ett anbud. Jag slutade med det igår.

Men egentligen var det mitt första kvalificerade sommarjobb på tidning som gjorde det. "19 000, det ger vi alltid till journalister som inte är färdiga med sin utbildning." Javisst sa jag glatt, tyckte att 19 000 var hur mycket som helst. Det var bara det. Att jag hade lägst lön av alla mina kursare.

Min i sammanhanget låga lön kompenserade jag året därpå. För ja, jag tror att dagens unga kvinnor är bättre på att begära en högre lön. Men det tar emot när personen mittemot är en man i medelåldern. Problemet är ju dock att man riskerar att fastna på en lägre nivå om den första lönen är låg. Därför ska man alltid kaxa upp sig, och det tidigt.

Det tycker både jag och schackdamen.